• Hem
• Partiet
• Politik
• Service
• Information
• Länkar
• Kontakt

NSF-Stockholm högtidlighöll Karl XII den 30 november

Nationalsocialistisk fronts lokalavdelning i Stockholm hade kallat till en manifestation och minnestund för att högtidlighålla minnet av Karl XII och hans karoliner den 30 november – konungens dödsdag 1718 och en traditionell minnesdag som genom årtiondena samlat nationellt sinnade svenskar.

Manifestationen blev en framgång för det nationalsocialistiska arbetet i huvudstaden. Såväl uppslutningen som stämningen var god, och omkring 100 nationalsocialister samlades vid 19-tiden på Riddarholmen i centrala Stockholm och genomförde en lugn och värdig minnesstund för den stupade folkledaren.

Stockholms nationalsocialistiska aktivister samlades vid 18-tiden på tisdagskvällen på två platser för gemensam färd in till Riddarholmen där partiet beviljats mötestillstånd för sin manifestation. De sammanstrålade i Gamla stan och begav sig därefter till mötesplatsen strax före utsatt tid klockan 19, där fler sympatisörer från runtom i länet hade slutit upp. Även en mindre grupp partimedlemmar under ledning av Daniel Höglund och Björn Björkqvist hade rest från Trollhättan för att kunna närvara vid manifestationen.

Nationalsocialisterna radade upp sig utanför den imponerande Riddarholmskyrkan med dess väldiga kyrkoportar, väl medvetna om att innanför dessa portar ligger den stupade konungen i sin sista vila sedan nästan 300 år. Facklor tändes och lyste upp den mörka och blåsiga vinterkvällen. Nya och gamla kamrater hälsade på varandra och det fanns tid för gemytlig konversation innan klockan hann bli 19 och manifestationen skulle börja. I vintermörkret syntes någon enstaka polisbuss nere vid Riddarholmsbron. Flygblad och tidningar spreds till intresserade. Fanor med den gula stormvasen på höjdes mot den mörka skyn och en banderoll med partinamnet Nationalsocialistisk front och dess webbadress restes. Så klev NSF-Stockholms gruppledare Mikael Olofsson upp framför kyrkoportarna och inledde minnesstunden.

Olofsson talade om vikten av att det svenska folket minns sina stupade hjältar – de män och kvinnor som svenskarna har att tacka för sin existens och sitt, åtminstone tidigare, välstånd. Olofsson riktade även deltagarnas uppmärksamhet på det absurda faktum att de nationalistiska krafterna inte längre tillåts av makthavarna att komma in i Riddarholmskyrkan för att nedlägga en krans vid Karl XII:s grav som finns där innanför. Fram tills för bara några år sedan kunde nationalisterna, under ledning av Narvaförbundet, hedra de karolinska kämparna genom en årlig ceremoni i Riddarholmskyrkan varje 30 november. Till tonerna av Marcia Carolus Rex och med en hedersvakt i karolineruniform, kunde Narvaförbundet tåga in i Riddarholmskyrkan och lägga ned en krans, och därefter traditionsenligt hålla en mässa till de stupade hjältarnas åminnelse. Men icke mer. Beslutsfattarna i Stockholms stad stoppade denna manifestation genom att helt enkelt låsa kyrkoportarna. Inga ”rasister” skulle få tillgång till det svenska folkets kyrkor, menade de.

Ändock samlas så återigen stolta nationalsocialister på platsen, och genomför en värdig manifestation utanför de låsta kyrkoportarna. Mikael Olofsson avslutade sitt inledningsanförande med att utlysa en tyst minut för de som fallit i kampen för fäderneslandet.

Efter denna tysta minut tog Björn Björkqvist från Trollhättan vid. Björkqvist höll ett längre anförande som trots den kraftiga blåsten och kölden fängslade åhörarna och behöll deras uppmärksamhet under de cirka 30 minuter anförandet pågick. Björkqvist förklarade de logiska kullerbyttor de styrande demokraterna ständigt gör sig skyldiga till då de och deras gelikar behandlar historiska centralgestalter som Karl XII och Adolf Hitler och bland annat benämner dessa som diktatorer. Björkqvist förklarade med all önskvärd tydlighet skillnaden mellan en folkledare och en diktator, och förklarade det demokratiska systemets oförmåga att tillfredställa folkets behov.

- Karl XII behövde aldrig gömma sig på ett kontor bakom ett skrivbord undan folkets vrede och frustration. Han red alltid i första ledet, han delade sina mannars lidanden och umbäranden och levde ett lika asketiskt liv som hans folk var nödgat till. Därför vann han deras kärlek och beundran. Han var en folkledare - en konung som knappast kan kallas diktator som han så populärt benämns av dagens historiker – men heller knappast kan han kallas demokrat. Ty det demokratiska systemet i sig självt är orsaken till det degenererade samhälle vi i dag tvingas leva i. Till skillnad från dagens politiker var Karl XII just en folkledare, och behövde därmed inte frukta sitt eget folk, poängterade Björkqvist.

Björkqvist fortsatte att förklara det demokratiska systemets skuld till det moderna västerlandets problem genom att jämföra situationen nu med den tid då Karl XII levde. Den tekniska utvecklingen har medfört mycket gott, tack vare skaparkraften hos vårt folk, men på Karl XII:s tid var den etniska homogeniteten intakt, och historiens utveckling och framåtskridande kunde således fortgå. Nu, år 2004, ser vi hur utvecklingen istället går bakåt, med en degenereringsprocess i rasande takt.

Talaren avbröts flera gånger av applåder. Anförandet avrundades med en påminnelse om den dagliga kampen för vårt folks fortlevnad, en daglig kamp på gator och torg för att väcka det slumrande folket till självförsvar och för att ständigt stärka det organisatoriska motståndet och dess parti Nationalsocialistisk front. Avslutningsvis framförde talaren en hälsning till den kommande seger nationalsocialismen ofrånkomligen kommer att gå till mötes – en hälsning som besvarades med kraftiga bifallsrop och applåder.

Deltagarna kunde därefter gemensamt ta sig från platsen för hemfärd med bil eller kollektivtrafik tillbaka till den dagliga kampen. Nationalsocialistisk fronts verksamhet i landets huvudstad växer i omfattning, och sammankomsten denna historiska novemberkväll stärkte nationalsocialisterna i deras ideologiska övertygelse och beslutsamhet.

Av de anarkistiska tonåringar i AFA som hotat att störa och stoppa manifestationen syntes ingenting. De hade istället samlats på Östermalmstorg, långt bort i tryggheten på det välbärgade Östermalm.