Onsdagen den 7 januari 2009

Torgmöten i Skåne trots påkostat åsiktsförtryck

Nationalsocialistisk fronts lokalavdelning i Kristianstad är en av de avdelningar som rönt starkast framgång det senaste året, vilket fått fientlig massmedia att nyligen göra partiet och den lokale länsledaren Simon Lindberg till förstasides-stoff i Kristianstadsbladets artikelserie om "högerextremismens framfart i nordöstra Skåne". Efter detta har även SÄPO gjort uttalanden om att man nu skall kraftsamla i just Kristianstad för att registrera och försöka stoppa den nationella oppositionen.

Lördagen den 5 november hade NSF-Skåne planerat att hålla torgmöten i länet. Denna dag fick nationalsocialister i Kristianstad och övriga Skåne verkligen se bevis på att SÄPO menade allvar.
Redan på samlingsplatsen som kristianstadsborna skulle samåka ifrån möttes de av en närmast skrattretande syn. In på parkeringsplatsen där nationalsocialisterna samlats kom en piketbuss, två av polisens transport-bussar och tre vanliga radiobilar! Totalt rörde det sig om 20-talet poliser i sex olika fordon som kommit för att "skydda NSF", som polisbefälen som började samspråka med Simon Lindberg uppgav. Dessa polisbefäl uppgav att de tänkte följa efter nationalsocialisterna hela dagen för att "garantera er säkerhet". Varför polisen i smyg filmade nationalsocialisterna och på alla sätt försökte åsiktsregistrera de närvarande deltagarna och hur det på något vis skulle hjälpa dessas "säkerhet", framgick aldrig av polisbefälens uttalanden.

Trots åsiktspolisernas påhäng beslöt NSF att fortsätta dagen som planerat och körde därför mot dagens första mål, Sjöbo, med en polisstyrka större än vid en mordutredning hack i häl.
Väl framme i Sjöbo slöt fler aktivister från NSF-Skåne upp och 45 minuter försenade, p g a polisen, kunde partimedlemmarna äntligen ställa upp ett 40-tal man i led tre om tre med den svenska fanan och fanan med partisymbolen längst fram bland de uniformerade medlemmarna, för avmarsch mot Sjöbos centrala delar.
Poliserna var dock av annan åsikt och ingrep. De stoppade partimedlemmarna från att avmarschera och hänvisade länsledaren till att partiet skulle få marschera ett par kilometer bort från centrum istället och där hålla torgmöte vid en stängd skola där det inte fanns några människor. Varför polisen valt att förfölja nationalsocialisterna behövde ingen längre tveka om. Som ett led i demokraternas alltmer desperata försök att tysta sanningens röst var dessa poliser utkommenderade enbart med uppgift att se till att så lite folk som möjligt skulle få ta del av NSF:s nationalsocialistiska budskap under denna skånska aktivistdag.
Demokraterna och deras lydhundar i SÄPO och den anti-svenska poliskåren är så rädda för att sanningen skall nå ut till svenska folket och att svenskarna faktiskt skall öppna ögonen och sympatisera med nationalsocialisterna, som
de oftast gör när de får höra vad dessa verkligen har att säga utan den sionistiska massmedians filtrering och snedvridning, att de tog pengar från skattebetalarna för att finansiera ett 20-tal polisers arbete under en hel dag med enda syfte att försöka förhindra nationalsocialistisk opinionsbildning.

Marschen för de svenska sjöbobornas väl fortsatte dock, kanske inte lika effektivt som NSF först hoppats men också långt ifrån så lydigt som demokraterna troligtvis väntat sig.
Marschen blev en kamp mellan nationalsocialisterna och de blåklädda, under demokratin slavande, åsiktsförtryckarna.
Nationalsocialisterna försökte på alla sätt och vis att ta sig så nära centrum som möjligt och polisen gjorde allt för att spärra av vägar och få dem så långt bort som möjligt från alla svenska människor som eventuellt skulle kunna sympatisera med partiet. Frihetsmarschen blev sporadisk och ringlade sig ena gatan fram mot centrum och nästa tillbaka från folket. Hela tiden ekade NSF:s klassiska paroller i kör mellan byggnaderna, tidningen Den Svenske Nationalsocialisten delades ut till de svenskar som kom i de nationellas väg, och Simon Lindberg skanderade även det nationalsocialistiska budskapet med megafon mellan kören av frihetsröster.

Efter en tids marscherande lyckadespartiaktivisterna till slut komma in på gatan som skulle leda dem mot stadens centrala torg. Då radade polisen upp sig med sköldar, hjälmar och batonger i högsta hugg och gjorde det därför omöjligt att komma närmare Sjöbo centrum. Så viktigt var det för samma polismakt som i tid och otid talar om "resursbrist" att hindra NSF:s talare att utnyttja sin grundlagstadgade yttrandefrihet och nå ut till folket.
Nationalsocialisterna fick därför kompromissa och beslöt sig för återgång mot bilarna, men stannade vid en plats så nära centrum som möjligt för uppställning och tal till folket.
NSF-Helsingborgs avdelningsledare Andreas Carlsson höll i det första talet som gav honom applåder från de svenska åhörarna och bu-rop från de invandrare som samlat sig vid platsen. Därefter tog Simon Lindberg vid, och efter att avslutat tal och att de svenskar som samlats återigen applåderat medan rasfrämlingarna buat, gick nationalsocialisterna tillbaka mot bilarna för att gemensamt köra mot Ystad som var dagens nästa och sista mål. Fortfarande med kosmopoliternas lakejer i släptåg.

Marschen i Ystad gick till på liknande vis som den i Sjöbo, en ständig kamp att nå ut till så många svenskar som möjligt och en kamp av polisen för att hindra NSF:s budskap att nå ut till folket. Här fick partiaktivisterna till slut, istället för det torgde planerat att hålla tal vid, ställa upp för tal vid Ystads tåg- och busstation.
Även här var talen mycket populära, och Den Svenske Nationalsocialisten delades ut till ett stort antal mottagare.

Efter att ha marscherat tillbaka till bilarna och innan kamraterna skulle splittras upp för att åka hem, så summerade man dagen och kunde konstatera att den trots polisrepressionen varit lyckad. Att den av demokraterna så påstått omhuldade åsikts- och yttrandefriheten i demokratin endast gäller regimanhängare, kunde också återigen konstateras. Lika klart står dock att Nationalsocialistisk fronts befrielsekamp fortsätter oavsett vilket motstånd den än möter.