Onsdagen den 7 januari 2009

Lyckad nationalsocialistisk protest mot perverteringen av samhället

Lördagen den 6 augusti var det dags för den s.k. höjdpunkten för festivalen Stockholm Pride som pågått under hela veckan i landets huvudstad. Tusentals homo-, bi- och transsexuella individer samt deras politiska undersåtar marscherade genom staden. Nationalsocialistisk fronts (NSF) avdelning i Stockholm kallade till ett protestmöte på Odenplan för att visa att det, trots den massiva och intensiva propagandan från etablissemanget, finns ett motstånd mot det Prideparaden representerar.

NSF hade fått avslag på sin polisansökan om att få hålla protestmötet en timme tidigare på den samlingsplats, Blasieholmskajen, där Prideparaden senare skulle samlas. Istället hänvisades man till Odenplan, vilket partiet accepterade.

Klockan 15.30, samtidigt som Prideparaden tågade genom staden, anlände nationalsocialisterna till Odenplan och inledde sitt torgmöte. Polisen hade hållit sitt löfte om att inte spärra av platsen med kravallstaket, och på så sätt kunde lördagsflanerande stockholmare passera utan problem och lyssna till vad partiet hade att säga. Omkring ett 80-tal personer hade samlats på Odenplan för att följa partiets möte och ställde upp sig på torget eller bänkade sig vid den uteservering där partiets banderoll rests, medan andra stockholmare stannade upp sporadiskt en stund för att se vad som stod på.

Rickard Ekman från NSF-Stockholm inledde med att hälsa de församlade välkomna, och presenterade därefter kort Nationalsocialistisk front som parti och nationalsocialismen som ideologi. Han lämnade därefter över till Jonas Andersson, som för dagen representerade Nationalsocialistisk fronts riksorganisation. Andersson höll ett längre anförande om partiets syn på Pridefestivalen, de homosexuella lobbygrupperna och den degenererande samhällsutvecklingen i stort.

I sitt tal konstaterade Andersson att homosexualitet endast för några decennier sedan fortfarande klassades som en sjukdom, men att värderingarna och lagstiftningen svängt drastiskt på grund av homolobbygruppernas politiska arbete.

Andersson talade även om hur de homosexuella i dag har särskilda juridiska privilegier i form av bland annat lagstiftningen om ”hets mot folkgrupp”.

”Idag samlas åter igen tusentals homosexuella, bisexuella, transsexuella, pedofiler och människor som stödjer dessa element. De samlas här i Stockholm för att uttrycka sina åsikter och vad man kallar sina rättigheter. Med demonstrationen vill man visa att de, sin sexuella läggning till trots, är lika normala och vanliga som alla andra medborgare i vårt land. Redan här misslyckas man fatalt. Den vanliga befolkningen består nämligen inte av människor som tycker om att klättra upp på lastbilsflak, klä av sig nakna och kråma sig inför publik. Befolkningen består inte av människor som tänder sexuellt på åtsittande läderkläder eller helkroppsmålningar. Den stora majoriteten av befolkningen vill inte heller gå i samma tåg som nakna kråmande och berusade ynglingar, läderbögar eller Mona Sahlin, och om de skulle tvingas därtill skulle de knappast känna sig stolta däröver. Den stora delen av den svenska befolkningen vill hellre leva sina liv som vanliga svenskar gör. ” Jonas Anderssons kraftfulla tal erhöll varma applåder från publiken, och märkbart många av de stockholmare som endast av en ren slump passerat och stannat upp för att beskåda torgmötet valde att applådera – vilket till och med de utsända reportrarna från demokratisk massmedia blev tvungna att konstatera.

Rickard Ekman avrundade därefter torgmötet då klockan hunnit närma sig 16.30 då partiets polistillstånd löpte ut. Informationsmaterial spreds till stockholmarna på Odenplan innan banderoller och annan utrustning packades ned och torgmötet upplöstes.

I samband med torgmötet förekom en del mindre och betydelselösa ordningsstörningar från röda antagonister. Tre anarkister ska enligt uppgifter från polisen ha gripits då de misslyckades med att försöka störa partiet.

Bilderna nedan talar sitt tydliga språk om vilket samhälle demokraterna driver fram. De trängdes för att få synas bland de som de sätter främst i dagens Sverige; homosexuella, transvestiter, pedofiler och rasfrämlingar.

www.nsf.nu
2005-08-06